Ur broschyren Hallandsleden: ”Några kännetecken Leden närmar sig det lilla samhället Mästocka och går vidare över Mästocka Ljunghed. Heden är en kvraleva av de vidsträckta hedområden som i äldre tider täckte stora delar av Halland. Hedarna utnyttjades för intensivt bete. Här träffar du bl a på Hallands landskapsblomma, hårginsten och den skotska höglandsboskapen. Mellan Bjärsahult och Gårdshults naturreservat följer leden en moränrygg, som mest är bevuxen med tallskog. På båda sidor finns stora, till synes oändliga myrar, i ett av södra Sveriges största våtmarksområden. Utmed Assman växlar omgivningen , det blir mer blandskog med tall och gran, men också ek, björk och bok. Ledens sträckning är nästan identisk med ”Gamla härvägen”, d v s den väg Karl XI lät bygga för uppmarschen före slaget mot danskarna vid Fyllebro söder om Halmstad år 1676. Den går rakt igenom Gårdshults naturreservat. Under vår och höst kan den i terrängen markerade Hallandsleden vara svårframkomlig, varför andra vägar får sökas.” Så gott med den beskrivningen. Men om ni vill ha nytta av vår lilla rapport om sträckan Mästocka – Assman, får ni tänka bak och fram. Ty vi, undertecknad, Ann-Katrin och Flisa, gick från Assman till Mästocka onsdagen den 19 juli. Vi började i fagra Gårshult, vilket i sig är värt ett besök! Vacker natur och spännande historia. I de många små selen, eller poolerna, i Assman som rinner vid Gårshult kan man till exempel se hur bäcköringen flitigt vakar. Vår lilla tripp började med en promenad längs vägen förbi Gårshult och sedan tvärt ned åt söder, in i skogen. Det finns egentligen inga svårigheter alls att rapportera under den första milen. På sina håll kan man väl säga att det gäller att ha ögonen med sig, då det kan vara lite glest mellan de orange markeringarna. Men, som sagt… lite koncentration räcker. Vi höll god fart fram till i höjd med Bökhult. Leden går mest i skog där och det gav skön skugga, för temperaturen började stiga snabbt i takt med att solen steg. Sedan vi korsat Mästockavägen och gett oss av in i skogen igen, tog vi vår första paus. En trave stockar bjöd bra sittplatser och den medhavda förplägnaden smakade fint! Vi knatade vidare, mest i skog avbruten av vackra sommarängar, mot nästa större vägpassage, i höjd med Bäckamot. Inga problem så långt. Efter passagen över vägen gick vi en stund tills vi fann en skuggig plats i skogen. Inte bara vi, utan skogens alla flygfän, inte minst bromsarna, uppskattade den svalka skuggan gav. Nu var det bara resten kvar, så att säga… Sista biten in mot Mästocka, d v s den mellan vägpassagen och ljungheden, var nog den besvärligaste. Det var ganska besvärligt att hitta markeringarna och terrängen var ställvis svårforscerad. På ett ställe fanns en veritabel soptipp intill vägkanten, precis där man från vägen enligt markeringen skulle in i skogen. Men bråten skymde markeringarna inne i skogen. Säkert är det lättare att hålla fast i leden om man kommer från det andra hållet. Vi lyckades dock få tag i leden igen och tog oss i rask takt fram till ljungheden, där efter en stund, en skön vy öppnade sig! En blank vattenspegel i naturreservatets ena kant. Och naturligtvis var det där vi också fann höglandsboskapen. I skuggan under träden vid vattenbrynet stod de samlade. Rätt smart, en sådan het dag… Hans Norling |