Hallands Vandrarsällskap
 Den nya vandrarhunden Svea, som lovat att följa med fler gånger. Hon tyckte inte att två mil i Jälluntofta var något. Älgjägarna var sugna på att låna henne för jakten. |
Ölmesberg, Jälluntofta 26/112006 |
Ibland går det inte riktigt som man tänkt sig... Den här dagen var sådan, även om det blev riktigt bra till slut. Till att börja med trodde vi att vi skulle vara ensama på vandringen. Men det var visst ytterligare ett par. Fast de såg vi inget av. Vi påbörjade vår tur, en mil. Det gick riktigt bra till att börja med. Vi såg en hel del intressant och vädret var riktigt bra. Bland annat såg vi, 26 november, en blommande smörblomma. På vägen mot fikat hade vi testat några av småvägarna, innan vi kom rätt. Gissa om fikat, som Arne Johansson väntade med, smakade fint? Sedan gick det utmärkt genom större delen av Jälluntoftaleden. Men på den, någonstans, gick det lite snett. Inte nog med att batterierna i kameran tog slut. Vi gick åt helt fel håll också... Vi travade och travade... och travade. Kristina sa att nu börjar det kännas som en mil i benen. Då dök det upp en skylt i fjärran. Ahh, äntligen Jälluntofta, tänkte vi. Men det stod Jönköpings län på den skylten. Då började vi inse att vi var lite fel ute. Lindrigt sagt. Vi frågade ett älgjägargäng (kul ord) vart Jälluntofta tagit vägen. "Fem kilometer åt det hållet" blev det lakoniska svaret och en jägarnäve pekade åt motsatt riktning. Så det blev till att vända. När vi närmade oss byn kom "vandrarchefen" i bil och undrade vad som hänt. Vi försökte förklara. Men han förstod föga. Leende åkte han upp och pratade med jägarna, tror vi. Även om vandringen nu blev minst dubbelt så lång som tänkt, så var det mycket skönt och trevligt. Och en hel del kul att minnas! |
 Äntligen vår, eller vad ska man säga om det här? |  Andra växter har förstånd att reagera som de ska i november.. |
 Gnällmånsarna Flisa och Conti tjatar på macka vid fikat. |  Eftersom vi var så få vid vandringen räckte fikat mer än väl. |